Upp till kamp!

Ja, de säger jag då! Här kan ni följa min kamp (mein kampf..... otäcka tanke.....) mot kilona, arbetsbristen, tiden och läskrampen. Om vi börjar med att berätta lite om det sistnämda, läskrampen.

Läskrampen och jag, likt ksrivkrampen och jag, är inte bästa vänner. Läskrampen brukar infinna sig när det är ont om tid och många sidor att läsa. Jag flyr helt enkelt. Det finns massor med saker som helt plötsligt är mer intressanta än att läsa en skruttig bok som handlar om mediernas integritet. Det är inte det att jag inte finner ämnet intressant, för tro mig det gör jag, men jag kan bara inte motivera mig till att sätta mig och läsa. Det tar stopp. Nu ligger boken här brevid mig och stirrar hånfullt, och skrattar åt mig. Bara tanken på att om jag vänder mig om har jag resten av de 12 böcker som skall plöjas igenom ger mig kalla kårar och handsvett.

Tiden, ja som alltid är den knapp. Även om jag har tid på mig så gör jag annat som ni märker. Varför är det så exeptionellt svårt att motivera sig just i vår?

Arbetsbristen, ja. Nu är det så att jag skall lämna västkusten och flytta tillbaka dit jag hör hemma, tillbaka till de småländska skogarna. Här på västkusten har jag säkrat jobbmarknaden så problemet uppstår nu när jag skall styra min kosa mot nordligare breddgrader. Jag har inget jobb. Inget jobb= inga pengar. Inga pengar= ingen mat, inget att betala räkningar med. Ingen mat, inget att betala räkningar med= kronofogden. Alltså jag behöver skaffa mig ett jobb. Men det är ju lättre sagt än gjort. För att få ett kan det vara bra med ett CV, och då infinner sig givetvis min vapendragare, skrivkrampen. Även om jag skulle ha ett CV måste jag ju söka jobben. Och det är ju inte så jävla lätt när man är 20 mil bort. Konklusion = Har du ett jobb över KONTAKTA MIG!

Nu till det sista. Kampen mot kilona. Jag har gått med i viktväktarna. Och nu tänkte jag berätta om detta för att peppa mig själv. I alla fall, har varit med i två och en halv vecka nu och minskat tre och ett halvt kilo. Känns bra. Första veckan va värst. Då tänkte jag på mat HELA tiden. Nu har det blivit lite bättre. Men nu tävlar jag mot mig själv istället. Anledningen till att jag gör detta är för att jag gått upp i runda slängar 15 kilo på tre år. Detta är inte ok, men det har sina anledningar och nu är jag på väg uppför igen. Så spontana hejjarop under resans gång (målvik skall vara nådd 1 juni) mottas gärna!

Till sist vill jag tacka tjejerna för i fredags! Jag hade jätte roligt och jag hoppas att vi ses snart igen. Ser fram emot lite bilder.... haha!